Det känns så underligt. Jag både vill och inte. Ville göra bra ifrån mig och inte.
Dilemmat blev inte lättare när jag precis innan jag ska kliva in för att genomföra min intervju ser hon som varit där innan mig. En person som har en speciell plats i mitt hjärta. Som jag önskar allting gott.
Även om jag nånstans visste ville jag inte VETA.
Jag var ärlig. Ja det ska man väl vara. Men jag sa saker man kan hoppa över. Som inte spelar roll.
Nu ligger jag och vänder och vrider på tankarna innan jag ska sova. Önskar inget annorlunda. Samtidig önskar jag allt annorlunda.
Lever med tanken att vem som än får jobbet kommer jag att bli glad. Att i sanning kunna glädja mig med den som får jobbet. Bara det inte blir jag ... eller nått?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar