Idag hade jag tänkt gå på en festmässa i Storkyrkan (Stockholms stift firar 75 år! HURRA!!!) men när jag kände att öronsuset var tillbaka med besked för dagen tappade jag lusten. Visserligen är det saker som låter här hemma som gör att det ökar på suset, men med den stora skillnaden att det som låter kan jag bara låta vara bakgrundsljud. Jag behöver inte kämpa för att sortera ut de ljud som är av relevans för mig. Vilket är det som är så tröttande för mig.
Har varit till läkaren för att kolla upp vad det kan bero på och hen gjorde en första neurologisk undersökning. "Jag har ju ingen röntgensyn, men det jag har sett idag tyder i alla fall inte på något neurologiskt eller en hjärntumör" som hen så tröstande avslutade undersökningen. Nu har jag fått tid till hörselprov och läkarbesök hos en öron-näsa-halsmottagning så får vi se vad den ger.
Min personliga teori är att mitt öronsus är stressrelaterat - som lett till att jag är spänd i axlar och käkar. Därför har jag nu återupptagit yogan, och ibland kan jag känna att det verkar åt rätt håll, men samtidigt så är det vissa övningar som tillfälligt ökar på suset. Hur som helst behöver jag träna för att stärka upp min "korsett", jag har totalt tappat hållningen. Så det är ju inte dumt med lite solhälsningar. Borde nog göra något mer, men för nu är det bättre än ingenting :) Vill ju dessutom inte öka på min stress med ytterligare saker i mitt välfyllda schema. Även om jag vet att ett träningspass egentligen inte bidrar till ökad stress utan precis tvärtom. I alla fall i efterhand.
Innan jag helt och fullt kommit till det läge att jag känner mig i balans med saker som jag "måste" ta tag i så får jag vänta med att lägga till saker till schemat. Just nu känner jag ständigt som att jag ligger steget efter. Och det vill jag inte. Jag vill ligga steget före, och då är det inga problem att lägga till saker i schemat. För då blir det lättare att säga nej till saker som inte är bra för mig just nu.
Bild lånad från expressen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar