Jag funderar mycket kring mitt föräldraskap just nu. Jag gillar tänket i AP (Attachment Parenting) och det är oftast det som står bakom mina val i hur jag ska agera i olika situationer. Men jag känner mig inte som en AP-förälder ut i fingerspetsarna och så läser jag detta hos Höstlycka och känner mig ännu mindre som en AP-förälder.
Fast så läser jag lite om grundtankarna, och så tittar jag på mina barn och deras personligheter, känner efter lite och inser att jag är en nära förälder och en människa med allt vad det innebär av fel och brister och en ständig önskan om att vilja lite mer, lite bättre. Det som kändes som varken eller blev till ett både och.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar